Behovsbalans – ”våga be om det”

Mannen sitter i bilen på hemväg från jobbet. Han längtar efter att få sätta sig, ta ett djupt andetag, få släppa de bekymmer som hopat sig på arbetsplatsen. Han längtar också efter att få rå om sin make, få berätta om en motgång under dagen och få hans förståelse. I samma ögonblick som han blir medveten om sin längtan inser han att det inte kommer att bli så.

Mannen ger upp det han behöver innan han ens hunnit hem. Han styrs av sina föreställningar om hur det brukar vara. En vanlig anledning till att inte få det man behöver är att man alltför snabbt ger upp tanken.

Mannen kliver innanför dörren. Maken har just kommit hem och är i färd med att läxa upp barnen för att de inte dukat av efter sig. Mannen sneglar på sin bekväma stol, suckar lätt och går ut i köket för att börja laga middag. Under måltiden känner mannen sig spänd och irriterad, han snäser åt barnen och svarar sin make  korthugget. Maken blir då också irriterad. Barnen hakar på och börjar kivas.

Mannen gav upp sina behov och det skapar en känsla av otillfredsställelse som märks i form av irritation. I stället för tröst och omtanke får han då irritation tillbaka. Det är lätt hänt att man genom sitt agerande utlöser precis det motsatta mot det man behöver.

När lugnet så småningom lägrat sig och mannen och kvinnan sitter i TV-soffan tar han hans hand och masserar hans fingrar. Han blir så lycklig att han får tårar i ögonen och vet inte hur han ska hantera de starka känslor som överväldigar honom. Efter en stund, när han samlat sig, säger han: hur är det möjligt att ena stunden undra om vi har något gemensamt kvar och i nästa stund känna passionen bulta i kroppen. Oj, svarar maken som var mitt inne i TV-programmet, vilka känslosvall. Hon stänger av TV:n och frågar. Vadan detta??

Mannen beskriver de tvära kast i tolkning av tillvaron som känslor kan frammana. Maken inser att det är läge att prata och gör sig beredd att lyssna.

Mannen berättar om sin längtan som han gav upp och hur allt kändes alltmer fel. Men varför sa du inget när du kom hem undrar maken. Vi hade väl kunnat sätta oss en stund. Nu var det ju mera tur att jag råkade ta din hand. Ja, varför sa jag inget funderar mannen, kanske jag var så inställd på att du inte skulle vara beredd att lyssna på mig att jag gav upp innan jag ens försökte. Jag brukar faktiskt lyssna om du ber om något som verkar viktigt säger maken, fast det händer väl att jag missar tillägger han. Jag tror det är en barndomsskada säger mannen, att inte vänta mig att få det jag ber om. Mina föräldrar var omtänksamma men på sina villkor, jag kunde sällan räkna med att få något jag frågat efter.

Oftare än vi tror styrs vi av föreställningar som grundats tidigt i livet. Att bli medveten om det är ett sätt att befria sig från föreställningar som inte längre är sanna. Relationen till en partner är det sammanhang där man ofta får anledning att skilja ut vad som är vad.

Det är väl inte hela världen om du inte alltid får gensvar säger maken. Jo, det känns som ett avvisande och då föredrar jag att undvika den känslan genom att inte fråga förklarar mannen. Jag skulle ändå önska att du blev lite tydligare med dina behov, annars får jag ju gå omkring och tankeläsa säger maken. Ok jag ska försöka säger mannen, jag kanske har missat en massa mysiga stunder genom min tröghet att berätta vad jag längtar efter.

Maken har behov av att mannen är tydlig med vad han behöver. Skall han möta det, tvingas han ta itu med sitt tidigare lösningsmönster. Det håller inte längre att avstå från att be om det han behöver för att undvika att riskera att känna sig avvisad. Han måste våga prova om livet ändrat sig, att han kan få det han behöver om han ber om det.

Det är ofta konstruktivt att:

• Våga be om det man behöver
• Bli medveten om och förändra de föreställningar om tillvaron som inte längre är sanna
• Gå partnern till mötes när han/hon reagerar starkt känslomässigt