FÖRÄLDRASKAPET – ”UTVECKLINGSSAMTALET”
Jag är verkligen bekymrad för vår sons skolarbete säger mannen till maken. Det läraren sa på utvecklingssamtalet igår, att han är både okoncentrerad och ointresserad, det lät inte bra. Vi måste ta itu med det. Hur då ta itu frågar maken. Ja, det måste få konsekvenser om han inte sköter sig, nu flyter han bara runt svarar mannen. Jo jag håller med om att det är ett problem säger maken man jag vet inte riktigt vad vi ska göra åt det. Det är ändå ingen anledning att inget göra svarar mannen otåligt. Var är han just nu för resten. Hos en kompis svarar maken. Utan att han gjort sina läxor säger mannen argt, det här duger inte! Nävisst svarar maken och höjer rösten, men det är väl ändå inte bara mitt ansvar. Maken är osäker på hur de ska ta itu med problemet med sonen. Mannen uppfattar att han inte tar saken på tillräckligt stort allvar. Hans oro och frustration riktar sig i viss mån mot maken som då går i försvar. Det är lätt hänt att oro tar sig uttryck i irritation som går ut över partnern. Risken är då stor att samtalet glider över i vems felet är i stället för att ägnas åt angelägen problemlösning. Mannen och maken fortsätter med hemarbetet under tystnad. Efter en stund säger maken: vi måste ju prata med honom om det, men frågan är hur vi ska prata. Vi försökte ju igår vid samtalet med läraren säger mannen men vår son sa inte många ord. Vad skulle han svara säger maken, vi satt tre vuxna och talade om för honom hurdan han borde vara. Mannen och maken väljer att tystna i stället för att gå igång med ett gräl om ansvar. Maken tar upp tråden igen och samtalet går in i en problemlösande form. Maken försöker se gårdagens samtal med läraren ur sonens perspektiv. Tystnad, som inte varar för länge, kan vara konstruktivt för att tänka efter vad som är viktigt att prata om. Mitt förslag är, säger maken, att en av oss sätter sig med honom ikväll. Även om han inte sa så mycket så såg jag att han blev lite skakad av lärarens kritik och det är nog bäst att smida medan järnet är varmt. Jag kan prata med honom säger mannen men då måste vi vara överens om vilka regler som ska gälla. Nja, svara maken, jag tänkte mig snarare ett samtal där han får tänka efter vad han vill med sitt skolarbete och vad han själv tror skulle göra honom mer koncentrerad och intresserad. Det låter som att det är du som ska ha det där samtalet säger mannen och låter rätt lättad. Mannen och maken är överens om att de ska prata med sonen men har inledningsvis olika uppfattning om vad slags samtal det ska vara. Mannen verkar nu ha blivit övertygad att maken tar problemet på allvar och har inte svårt låta honom pröva det sätt hon tror på. Maken har en bra ide om hur han ska prata med sonen. Många vuxna är alltför snabba att tala om för unga människor hur det ska vara, i stället för att stimulera dom att själva tänka efter. Deras energi går då inte åt till att gå i försvar mot vuxenvärlden utan snarare till att växa och visa ansvar. Jag har haft ett snack med vår son berättar maken för mannen dagen efter. Vad sa han då undrar mannen. Nja, inte så mycket men han tänkte desto mer svarar maken. Jag frågade vad han själv tyckte om sitt sätt att vara i skolan om det var ok eller kunde bli bättre. Först gick han lite i försvar och sa att han tyckte läraren överdrev. Jag lyssnade och väntade. Då la ha till att han och läraren inte kommer så bra överens, att han tycker läraren är orättvis. Men han ville absolut inte att jag skulle prata med läraren om det. Sedan satt han tyst och funderade en lång stund. Plötsligt gäspade han och reste sig och jag förstod att han tyckte att vårt samtal var över. Nöjde du dig med det säger mannen och blir lite upprörd. Lugn säger maken, jag tittade in efter en kvart och då satt han och jobbade koncentrerat med sina läxor. Mamman ställer en fråga och låter sedan sonen tänka efter. Han säger väldigt lite men pappan ser på sonen att han tänker och nöjer sig med det. Det finns olika syften med att ställa en fråga. Ett syfte är att få veta något. Ett annat är att få den andre att tänka efter, att få svar på frågan är då inte så viktigt. Hur går det i skolan frågar maken sonen i förbigående två veckor senare. Bättre säger sonen. Vad har du gjort som gör att det går bättre undrar maken. Läraren är bussigare svarar sonen. När han har blivit bussigare, hurdan har du då blivit undrar maken. Tja, bättre på att läsa läxor kanske. Läraren sa att han tyckte att jag blivit mycket mer intresserad säger sonen och ser väldigt nöjd ut. Strongt av dig säger maken. Pappan accepterar sonens tolkning av verkligheten, att det är läraren som blivit bussigare. Ändå vill han hjälpa sonen att se sin egen del i förändringen. Samtalet med pappan stärker troligen bilden av att förändringen är ömsesidig, att båda har bidragit till att det blivit bättre. Vad som är hönan och vad som är ägget är inte så viktigt. Skall vi checka med läraren om det stämmer undrar pappan när maken rapporterar om sitt positiva samtal med sonen. Att prata med läraren för att checka skulle väl vara att visa väldigt dåligt förtroende för sonen tycker maken. Däremot skulle jag vilja ge läraren beröm för att han märkt att grabben skärpt sig och kunnat ge snabb respons på det. Är det ok om jag ringer din lärare och talar om att du tycker det går bättre i skolan och att han blivit bussigare frågar pappan sonen lite senare. Om du nödvändigt vill svarar sonen och fortsätter idogt med sitt skolarbete. Pappan nöjer sig inte med att förstärka sonens förbättrade beteende, han vill också berömma läraren för att öka chansen att han fortsätter att ”vara bussig”. Det är ofta konstruktivt att: - Prata om hur problem skall lösas istället för vems felet är. - Ge tid för eftertanke när man ställt en fråga. - Ge beröm till alla som bidrar till en förändring till det bättre. |