FÖRÄLDRASKAPET – ”OK ATT SKOLKA?”

Kuratorn på skolan ringde idag säger kvinnan till mannen i ett upprört tonfall. Våran kära dotter har skolkat igen. Jag är jätteorolig och jättebesviken för hon lovade ju vid senaste samtalet med kuratorn och klassföreståndaren att hon skulle gå på alla lektioner. Lovade och lovade säger mannen, hon hade väl inte så mycket val med fyra vuxna som krävde av henne att hon skulle säga att hon tänkte sluta skolka. Jag minns att jag undrade vad hon tänkte inombords.

Mamman är upprörd över två saker, både att dottern skolkat och att hon brutit sitt löfte. Pappan blir inte upprörd utan minns i stället sin tvekan kring det konstruktiva i att tvinga fram ett löfte.

Så du tycker inte det här är något då, vi ska bara acceptera att hon skolkar fortsätter kvinnan och vänder sin upprördhet mot mannen. Det sa jag inte säger mannen irriterat men kan jag få komma in och sätta mig ner innan du överfaller mig. Du fattar inte hur orolig jag blir säger kvinnan och lämnar rummet.

Mannens och kvinnans olika ingångar i problemet gör att de inte lyckas mötas. Kommunikationen bryts.

Efter en stund hittar mannen kvinnan i sängen med en filt över huvudet. Men vad är det säger han, sätt dig upp så pratar vi. Det är kaos i hela mig säger kvinnan. Hur mycket har hon skolkat då frågar mannen, jag trodde att det bara var från gymnastiken som förut. Bara och bara svarar kvinnan, idag läste jag i tidningen att skolk ofta är tecken på missanpassning och ska ses allvarligt. Fast jag blev nog mest upprörd över att hon inte höll vad hon lovade och så kom du hem och bagatelliserade alltihop.

Mannen ser till att samtalet återupptas. Kvinnan får tillfälle att förklara bättre varför hon reagerade som hon gjorde.

Jag har faktiskt inte sagt att skolk inte är allvarligt, jag blev bara inte så förvånad att det inte hjälpte att tvinga henne till ett löfte som inte byggde på hennes egen vilja. Hur skulle vi gjort då undrar kvinnan, bara låtit det fortsätta. Lugn, lugn det har jag väl inte sagt säger mannen. Låt mig tänka – kanske vi skulle frågat henne vad som var viktigt för henne med skolarbetet. Vi tycker närvaro är viktig men hon kanske tänker på något annat. Vi skulle ha uppmuntrat henne att prata om vad hon tycker och tänker om skolan och vad som är viktigt för framtiden. Då hade hon tvingats tänka efter inte använda sin energi till att försvara sig mot våra åsikter.

Mannen fortsätter att förklara hur han tänker. Han hade tyckt att det var fel att göra som dom gjorde vid mötet med skolan och nu tvingas han formulera hur han tycker att de skulle gjort istället.

När man uttrycker en ståndpunkt och inte bara tänker den inombords, då tvingas man att tänka igenom sitt ställningstagande så det blir tydligare inte bara för den andre utan också för en själv.

Tänk om hon sa att det är ok att skolka, vad skulle vi gjort då undrar kvinnan. Sagt ok? Njae säger mannen tvekande, jag är rätt säker på att om hon verkligen tänkte efter skulle hon komma fram till att det är önskvärt att gå på lektionerna. Om det sedan är motigt med gymnastiken skulle vi kunna prata med henne om vad slags stöd hon behöver för att ta sig över det motståndet.

Mannen utvecklar sin tankegång att om man uppmuntrar ett barn att uttrycka sin ståndpunkt så ökar chansen att barnet kommer fram till ett ställningstagande som även föräldern kan acceptera.

Det kräver eftertanke och tålamod att uppmuntra någon att tänka själv i stället för att tala om hur det ska vara. Gör man det styrs vederbörandes energi från trots och försvar till mer rationell bedömning. Det man kommer fram till blir ordentligt förankrat och har större sannolikhet att sättas i verket.

Det kanske är dags att ta ett snack med huvudpersonen i detta säger mannen, var är hon. Hon är ute och joggar med sin kompis säger kvinnan. Så motion får hon i alla fall säger mannen och lägger till för att inte bli missförstådd: det betyder inte att jag tycker det är ok att hon skolkar från gymnastiken.

Föräldrarna har rett ut sin konflikt och skapat en bra plattform för att tillsammans ha ett konstruktivt samtal med dottern.
​
Det är ofta konstruktivt att:
- Våga säga vad man tänker för att tvingas utveckla sin tankegång.
​- Uppmuntra den andre att formulera hur han/hon tänker.