Familjedemokrati – ”Jag vill inte följa med på midsommar!”

Jag vill inte följa med ut på landet i midsommar säger den 15-årige sonen till sin mamma.
Varför inte det nu då, svarar mamman, vi kommer att ha jättetrevligt.
Tråkigt kommer det att bli svarar sonen, och för resten har jag gjort upp med mina kompisar att vi ska fira ihop.
Jamen det kan du ju inte göra utan att fråga mig och pappa om lov först och vi vill att du följer med till landet, svarar mamman, och känner sig orolig för hur detta ska sluta.
Jag är faktiskt 15 säger sonen och häromhelgen fick jag ju stanna i stan´n och det funkade väl jättebra.
Jomen då var det inte midsommar säger mamman och det brukar ju vara så mycket stök och bråk på stan.
Fast vi hade inte tänkt vara på sta´n säger sonen vi hade tänkt vara här.

Oj, oj, oj hur ska jag svara nu då, tänker mamman, och säger: jag måste prata med pappa.

Hur tycker du vi ska göra säger mamman till pappan lite senare när hon berättat om vad sonen sagt. Han ska ju inte få tjata sig till att få sin vilja fram.
Att säga tvärnej är nog inte så svårt i sig säger pappan men det blir väl till priset av en tjurig unge som förstör stämningen. Frågan är om vi kan få honom att lyssna på våra argument så han förstår och accepterar varför.
Då får vi nog vara beredda att också lyssna på hans säger mamman eftertänksamt. Kan inte du ta ett snack med honom du år bättre än jag på att lyssna och argumentera utan att bli upprörd.

Sonen och jag är överens om att vi gör så här i midsommar säger pappan samma kväll. Han följer med på midsommarafton och sedan skjutsar vi hem honom dagen därpå. Han fattar att vi är oroliga men försäkrar samtidigt att han kan ta ansvar. Det ska inte förekomma alkohol och vi kan ringa när vi vill och han berättar vad han gör. Han ska vara med sin bästa kompis, som vi ju gillar, och hans föräldrar är med på noterna. Han godtog att jag ringde och konfererade med dom. Dom kommer för övrigt hem på midsommardagens kväll.
Jag hade nog aldrig vågat gå med på något så´nt suckar mamman men jag överlät ju samtalet på dig och får väl jobba med min oro. Helst vill man ju ha dom under ögonen hela tiden. Är du inte glad att han är med på midsommarafton undrar pappan. Jo jag är glad säger mamman, fast orolig ändå, när jag tänker på att han ska vara ensam hemma dagen efter. Jag är glad, säger pappan, att jag lyckades få till ett slags vuxet samtal med honom. Jag ansträngde mig verkligen att lyssna på vad han hade att säga utan att komma med en massa invändningar. Sedan frågade jag om han var beredd att lyssna på mina argument. Det var svårt för honom att inte säga ja på det och sedan svårt att inte ta mig på allvar. Vi fick till en bra kompromiss tycker jag men det viktiga var att vi kunde prata på ett så bra sätt.

Sonen går förbi och meddelar: Jag sticker ut ett slag men är hemma i god tid till middagen.
Vad han lät redig, säger mamman. Ja, och glad, lägger pappan till.