BEHOVSBALANS – ”JAG ÄR TRÖTT PÅ DET HÄR”​

Jag är trött på det här säger kvinnan irriterat. Mannen som intresserat bläddrar i en bunt reklamblad svarar inte. Du kan väl åtminstone svara säger kvinnan och höjer rösten. Vadå, säger mannen lite frågande. Jag var mitt i en tankegång om vilken borrmaskin jag ska köpa. Dom har riktigt billiga på Claes Ohlsson men jag vet inte hur det är med kvalitén. Kvinnan svarar inte utan går sin väg. Mannen går efter och frågar: vad är det, har jag gjort något? Nej, snarare har du inte gjort något svarar kvinnan. Du har ännu inte plockat in din tvätt, du har inte rensat upp i dina papper på skrivbordet, du svarar inte ens när jag pratar med dig. Jag var upptagen av en annan fråga, nämligen hur vi ska få upp hyllorna i källaren så vi har något att lägga alla hundra prylar på, försvarar sig mannen.

Irritation är en stark drivkraft att säga ifrån när man är missnöjd med något. Haken är att missnöjet ofta formuleras som en anklagelse och får då med stor sannolikhet försvar eller motanklagelse som respons. Irritationen hjälper en heller inte att finna en bra ”timing” för att ta upp en känslig fråga.

Det känns som att trampa i gyttja ibland. Jag plockar och plockar och tjatar och tjatar och ändå ser här ut som ett bomnedslag. Jag vill inte ha det så här fortsätter kvinnan. Och så fort jag försöker prata med dig om det så börjar du prata om något som skall snickras. Skillnaden är att du gillar att snickra och jag gillar INTE att plocka. Det är inte kul att jämt vara trött och irriterad om du tror det lägger hon till och vänder ryggen mot mannen. Jaja, allt är väl mitt fel, säger mannen som känner sig oskyldigt påhoppad.

Kvinnan förklarar mer hur hon tänker och känner. Irritationen är fortfarande på en hög nivå och hon uttrycker sig anklagande. Mannen uppfattar anklagelsen men inte kvinnans behov och fortsätter att försvara sig genom att inta offerposition.

Att anklaga den som anklagar för att vara anklagande är ett sätt att skifta fokus från konfliktinnehåll till konfliktbeteende. Själva frågeställningen kommer lätt bort i det fortsatta samtalet/grälet.

Vad är ditt fel frågar sjuåringen som just kommer in i rummet. Allt, enligt din mamma, svarar mannen och går sin väg. Är han arg frågar sonen sin mamma. Ja, och jag är ledsen, säger mamman till sonen. Sonen går fram till mamman och kramar om henne. Du är snäll säger mamman och jag är snart glad igen. Sonen ser nöjd ut och går iväg och letar upp pappan och kramar om honom. Jag vill att ni skall vara glada säger han. Pappan ser ömt på sin son och kramar honom tillbaka. Det är inte farligt att vara arg eller ledsen ibland säger han. Nu ska jag gå och prata med mamma.

Många barn är väldigt inkännande och behöver få respons på det samtidigt som dom behöver befrias från ansvaret att göra dom vuxna glada. Det är just vad pappan och mamman gör här.

Mannen känner sig fortfarande oskyldigt anklagad och funderar på hur han ska få igång ett vettigt samtal med kvinnan utan att behöva ta på sig all skuld för att det gick snett nyss. När han får syn på kvinnan, som sitter och tittar ut genom fönstret, faller det sig helt naturligt att bara gå fram och sätta sig bredvid henne. Tur att hon inte for runt och plockade, tänker mannen, då hade det varit svårt att nå fram. Nu ska jag lyssna bättre på vad du har och säga säger mannen. Vi går en promenad säger kvinnan.

Att bryta en ond spiral är en konst. Det enklaste sättet är att ta på sig skulden för det som hände men den metoden kan slå tillbaka om man använder den alltför ofta. Då kan man hamna i känslan ”varför är det alltid jag som ska ge mig…”. Mannen väljer här att bara invitera till dialog.

Jag var jättetrött berättar kvinnan medan de går. Jag känner mig ibland så ensam i att försöka hålla undan kaoset här hemma. Jag vet att du gör väldigt mycket du också och att du gör saker jag inte är så bra på men det skulle bara var så mycket lättare om alla hjälptes åt med det här dötråkiga att ha var sak på sin plats. Och det värsta jag vet är när du svarar ”allt är väl mitt fel”, det har jag aldrig sagt. Jag vill bara ha en ändring.  Jag kände mig så påhoppad säger mannen. Och jag satt ju inte och latade mig, jag höll på med något som rörde hemmet det också. Men jag kan känna igen känslan att vara lite ensam i att ta ansvar för vissa saker.

Nu är dialogen igång och förståelsen ökar. Var och en förklarar hur det kändes när grälet kom igång och den andre lyssnar.

Frågan är, fortsätter kvinnan, hur vi ska kunna prata med varandra om sådant vi vill ändra på utan att den andre går i försvar eller kommer med motanklagelser. Vi kanske kan inrätta en önskestund varje onsdagskväll när vi får berätta vad vi önskar av varandra föreslår mannen. Fördelen skulle vara att vi är beredda att lyssna och att det är lättare att inte gå i försvar om den andre berättar hur den vill att det ska vara och inte orerar för mycket om hur man vill att det inte ska vara.

Mannen och kvinnan har nu kommit till lösningsfasen i sitt samtal. Mannen har ett förslag som bygger på insikten att det är lättare att lyssna på önskemål än på klagomål.

Är ni glada nu frågar sjuåringen när han hör föräldrarna komma in.

Det är ofta konstruktivt att:
- Återuppta ett konfliktämne när irritationen har lagt sig.
- Fokusera på hur man vill ha det snarare än hur man inte vill ha det.
- Visa kärlek innan man beträder ett känsligt ämnesområde.