Familjedemokrati – ”en hel del extra jobb”

Vad du verkar glad säger mannen när kvinnan stiger innanför dörren. Jag ska få gå den där utbildningen jag pratade om – på betald arbetstid. Det trodde jag aldrig, det betyder att dom verkligen vill satsa på mig, det känns jättebra säger kvinnan i ett andetag. Varför skulle dom inte vilja satsa på dig du vet ju att du är duktig säger mannen. Jamen det här är ändå en tydlig bekräftelse vidhåller kvinnan. Det är klart att det är kul och ett slags uppskattning säger mannen men det innebär nog en hel del extra jobb för din del också. Jo, det är klart säger kvinnan och det innebär att jag måste vara hemifrån fyra dagar i sträck vid fyra tillfällen under ett halvår. Och det blir en hel del läsande och skrivande däremellan som jag måste göra hemma.

Dialogen är positiv och komplikationsfri så långt.

Hur ska du hinna med det undrar mannen, du tycker ju det är svårt att få tiden att räcka som det är. Vår skoltrötta dotter kommer att börja gymnasiet i höst och vi får nog lägga en del tid på att stötta henne gissar jag. Jamen det ordnar sig, vill man så går det säger kvinnan, men nu lite mer lågmäld. Jag tänker i alla fall inte missa den här chansen. Det är klart du inte ska svarar mannen.

Mannen drabbas av oro och uttrycker den tydligt. Kvinnan å sin sida blir orolig att mannen inte är beredd att understödja hennes beslut att fortbilda sig och markerar direkt att hon inte tänker ge upp detta. Mannen svarar med att tydligt tala om att hon har hans stöd. Än så länge förstår de varandra.

Kvinnan vaknar på natten och börjar fundera. Kommer hon att orka med att både genomföra en krävande utbildning, sköta jobbet och finnas tillhands hemma. Ett tvivel börjar gnaga. Sedan blir hon arg på sig själv och tänker: Varför skulle inte jag klara det, mina arbetskamrater och dom andra i familjen får väl ställa upp lite mer. Jag är ju alltid till hands för dom.

Ett ständigt dåligt samvete över att inte riktigt räcka till övermannar kvinnan. Hon får uppamma all sin viljestyrka för att vidhålla sin rätt att ta plats för egen del och att ställa krav på övriga familjen.

Vid frukosten berättar mamman för barnen om utbildningen och att det kommer att innebära att de måste hjälpa till hemma lite mer om det ska fungera. Sonen suckar och säger att jag brukar väl hjälpa till, vem är det som klipper gräset nästan jämt. Jämt och jämt kommenterar fadern. Jag börjar på gymnasiet i höst, har du glömt det säger dottern, jag kommer att behöva koncentrera mig jättemycket på mitt skolarbete. Mannen säger ingenting.

Kvinnan nattliga uppladdning får sin urladdning vid frukosten. Det viktiga i budskapet till barnen är inte hennes glädje över utbildningen utan att det innebär ökade krav på dom Det är också det de svarar på, reagerar med ryggmärgen och värjer sig. Mannen blir överrumplad och väljer att ställa sig utanför. Han är inte medveten om kvinnans nattliga kamp med sitt dåliga samvete.

Klockan är mycket och kvinnan säger ingenting mer. På vägen till arbetet blir hon alltmer besviken och arg över barnens reaktion och över att mannen inte gick in och understödde henne. Hon börjar tvivla på att hon har hans stöd. Mannen fortsätter också att fundera. Han tycker att kvinnan valde ett uruselt tillfälle att prata med barnen och kunde förutsagt hur de skulle reagera, tagna med överraskning så tidigt på morgonen. Han behöver ladda för att prata med barnen på ett övertygande sätt eftersom han själv också är lite orolig för hur det kommer att bli.

Kvinnan tolkar händelseförloppet på ett sätt som bekräftar hennes farhågor. Mannen å sin sida känner sig överkörd av kvinnans sätt att ta upp frågan vid frukosten. Han fixar inte att stötta kvinnan, särskilt som han faktiskt är lite orolig för hur det skall gå.

På kvällen sitter mannen och kvinnan tysta kvar vid köksbordet efter middagen. Barnen har försvunnit till sina rum. Läget känns spänt. Det känns inte som att du stöder mig i den här satsningen säger kvinnan till sist. Hon tillägger: har du glömt hur jag stöttade dig när du var tvungen att jobba över så mycket förra våren. Hmmm svarar mannen det är väl inte riktigt jämförbart. Men nu vill jag att du lyssnar på mig: Jag stöder dig men det kräver att vi pratar igenom hur vi skall undvika slitningar i familjen eftersom tidsschemat är tight som det är.

Kvinnan inleder samtalet med en anklagelse understruket av ett påstående om föregående vår. Mannen kunde ha valt att bita i den kroken och kanske fastna i en utdragen diskussion om vem som stöttat vem under årens lopp. Han avstår från det och återför samtalet till nuet. Han beskriver tydligt hur han tänker och känner. Det blir en motvikt till de tolkningar kvinnan gjort.

Mannen och kvinnan fortsätter med att ömsesidigt berätta om hur de tänker och känner, önskningar och oro. De avslutar samtalet med att göra en slags plan för hur de skall få allt att fungera på att acceptabelt sätt. Båda känner sig trygga att detta skall gå bra. De bestämmer sig för att tillsammans prata igenom med barnen om vad det kommer att innebära för dom.

Under samtalet får mannen en ökad förståelse för hur kvinnan måste slåss med sig själv och sitt samvete för att våga satsa. Kvinnan inser att det faktum att mannen uttrycker oro inte behöver betyda att han inte stöttar henne. När förståelsen finns där blir det möjligt att fatta ett gemensamt beslut och sedan koncentrera krafterna på problemlösning.

Det är ofta konstruktivt att:

• Våga uttrycka farhågor och samtidigt ge stöd.
• Lyssna på den andres farhågor utan att därför ge upp det man vill.
• Vara noga med att tydligt fatta ett gemensamt beslut.